Privatliv

Det är rätt märkligt det här, med mobiltelefonerna och det privata,
Sitter man på ett tåg och det ringer i någons mobil så tar det bara någon sekund så vet man vad den uppringde heter, vad uppringaren heter och vad det handlar om.

Högt och tydligt, utan hänsyn till vare sig sitt eget privatliv, eller andra resenärer, pladdrar den uppringde på om allt möjligt.

Är inte mikrofonerna så pass bra att de fångar upp minsta ljud? Eller måste man tala HÖGT OCH TYDLIGT för att det ska gå fram?
Lite som de tidiga väggtelefonerna som fanns, med en lur att lyssna i. Veva på veven, säg åt telefonisten ”ALVESTA 12” så kopplas man vidare.

Där visste alla att telefonisten lyssnade i bakgrunden.
Hur är det idag? Kopplar hjärnan att ALLT man säger hörs klart och tydligt?
Tydligen inte.

Den uppringde pratar på och vi får veta att Sture (uppringaren) var på krogen igår. Han drack för mycket och kom hem sent. Och vi vet var han vaknade.
På HALLGOLVET!

Dråpligt Sture. Men det är ju inte vad vi VILL höra. Den högtalande sprider all info med diverse skratt här och där och Sture stackarn, han har Ågren och ska minsann ta det lugnt nästa gång.

Så är samtalet slut och tystnaden sänker sig.
Man undrar hur den där Sture ser ut egentligen?

Strax ringer det igen i någons telefon och vi få återigen höra om någons bravader igår.
Den här gången är det Lisa som MÅSTE tala om för sin kompis vad som hände.

Det tutar, och låter och vibrerar i fler telefoner så underhållningsvärdet är högt, men störande, Vill man INTE veta vad alla dessa uppringare gjort så är det jobbigt att höra allt.
Den uppringde kan ju faktiskt dämpa nivån, med hänsyn till andra i alla fall.
Det är samma fenomen runt alla invandrade som pratar med någon. Fast då förstår man inte vad som sägs. ” Ago michashen diccaveh?” följt av skratt…

Och så håller det på.
Man fattar ingenting så privat är det ju, men störande.
Lite telefonvett skulle nog de flesta må bra av – vi andra stackare får stå ut med beteendet ett tag till.

Elände

Det är så mycket negativt i all media. Rubriker om VÅLDTÄKT, MORD och RÅN säljer bra och fokus sätts därefter. UPPLOPP, KRAVALLER och BILBRÄNDER ser också bra ut på löpsedlarna. TV-nyheter hänger på karusellen och är framme med kameror och dokumenterar allt.
Vi matas med allt elände dagligen. Är det inte någon stat som krigar med någon gerillagrupp så är det ett mord någonstans i Sverige.
Har det inte hänt så mycket så lyfts alla ”stackars” ensamkommande ”barn”, med skägg och basröst, fram och får uttala sig.

Det mesta är elände och det har blivit normen för det normala. För 20 år sedan blev hela Sverige upprört om någon hade mördats – idag är det inget märkvärdigt alls.
Kvinnor våldtas, äldre far illa, barn misshandlas eller mobbas.
I allt detta läser vi om politiker som pladdrar utan att åstadkomma något! De går vidare utan ansvar alltmedan fler drabbas.

Kanske är det så att allt ÄR ett elände? Ingenting är bra.
Eller är det så att allt fokuseras på eländet för det sticker ut och folk blir intresserade?

Det kan man ju diskutera…

Finns det då inget positivt att lyfta fram? Jo visst, det händer faktiskt att någon händelse lyfts fram där någon vunnit pengar, något barn har bakat en kaka, eller så är det någon gammal tant som bloggar.

Ibland skrivs det om änder med ungar på väg till ett vattendrag och det är gulle-gull ett tag. Sen visar man elände igen.


Läser man om världsläget så hamnar man i elände igen. Tyfoner i USA, korruption i Sydamerika, hungersnöd och rebellgrupper i Afrika, våldtäkter i Indien eller krig i Mellanöstern.
Det är faktiskt inte mycket som är positivt – i alla fall inte något man rapporterar om.

Det blir tyvärr inte mycket bättre om man bara tittar på Sverige, vi får rubrikerna i ansiktet om allt som härjar.
Med det i minne är det inte så konstigt att folk super…