Privatliv

Det är rätt märkligt det här, med mobiltelefonerna och det privata,
Sitter man på ett tåg och det ringer i någons mobil så tar det bara någon sekund så vet man vad den uppringde heter, vad uppringaren heter och vad det handlar om.

Högt och tydligt, utan hänsyn till vare sig sitt eget privatliv, eller andra resenärer, pladdrar den uppringde på om allt möjligt.

Är inte mikrofonerna så pass bra att de fångar upp minsta ljud? Eller måste man tala HÖGT OCH TYDLIGT för att det ska gå fram?
Lite som de tidiga väggtelefonerna som fanns, med en lur att lyssna i. Veva på veven, säg åt telefonisten ”ALVESTA 12” så kopplas man vidare.

Där visste alla att telefonisten lyssnade i bakgrunden.
Hur är det idag? Kopplar hjärnan att ALLT man säger hörs klart och tydligt?
Tydligen inte.

Den uppringde pratar på och vi får veta att Sture (uppringaren) var på krogen igår. Han drack för mycket och kom hem sent. Och vi vet var han vaknade.
På HALLGOLVET!

Dråpligt Sture. Men det är ju inte vad vi VILL höra. Den högtalande sprider all info med diverse skratt här och där och Sture stackarn, han har Ågren och ska minsann ta det lugnt nästa gång.

Så är samtalet slut och tystnaden sänker sig.
Man undrar hur den där Sture ser ut egentligen?

Strax ringer det igen i någons telefon och vi få återigen höra om någons bravader igår.
Den här gången är det Lisa som MÅSTE tala om för sin kompis vad som hände.

Det tutar, och låter och vibrerar i fler telefoner så underhållningsvärdet är högt, men störande, Vill man INTE veta vad alla dessa uppringare gjort så är det jobbigt att höra allt.
Den uppringde kan ju faktiskt dämpa nivån, med hänsyn till andra i alla fall.
Det är samma fenomen runt alla invandrade som pratar med någon. Fast då förstår man inte vad som sägs. ” Ago michashen diccaveh?” följt av skratt…

Och så håller det på.
Man fattar ingenting så privat är det ju, men störande.
Lite telefonvett skulle nog de flesta må bra av – vi andra stackare får stå ut med beteendet ett tag till.