Gammal svensk långfilm

Tänk en svart/vit film, 50-tal och stråkar i bakgrunden, en flicka i kjol som står i ett vetefält.

Det blåser i hennes hår och det är naturligtvis strålande solsken.
Det kan vara början på vilken gammal film som helst.

Hon heter något ursvenskt, t.ex. Astrid, och snart framgår det av handlingen att hon är olyckligt kär i hjälten, som också har ett ursvenskt namn, t.ex. Ragnar.
Intrigen är oftast att hon tjänar som piga och han arbetar med affärer.
Det kan vara allt från Åsa-Nisse, en pilsnerfilm med Åke Söderblom, eller en Thor Modén-rulle till mer allvarliga karaktärsfilmer. Men det är ungefär samma intrig.

Så blir det förvecklingar och olika karaktärer gör entré.
Efter diverse missförstånd så kommer hjälten instörtande och får sin Astrid.
Allt är förlåtet och de lyckliga tu kan vandra mot solnedgången.
Enkelt och opretentiöst.

Jämför det med dagens filmer där intrigen är komplex, anslagen är enorma och utförandet är avancerat.
Men de gamla filmerna har något som dagens superproduktioner saknar.
De var charmiga.