Vägarna

Förut, på den ”gamla goda tiden” fanns det i de flesta städer och på de flesta större orter ett väggarage med en massa gubbar och en massa maskiner. De fanns lastbilar, lastmaskiner, väghyvla, spadar och korpar.

Det hette Vägverket, och deras färg var gul. Allt var gulmålat.
De skötte ett antal vägar, oftast av grus, och höll de i trim. Både sommar och vinter.

De skötte snöröjning, sandning, reparation och underhåll.
Det var en massa människor som jobbade där, och vägarna var riktigt bra.
Det var då det.

Idag är allt annorlunda. Vissa vägar är riktigt bra men andra är riktigt dåliga.
Väggaragen är nerlagda sedan flera år och idag är det den som är billigast som får jobbet.
Det är väl en bra tanke, men man brukar få det som man betalar för.
Är det då det billigaste alternativet som får jobbet, då kan man räkna med att resultatet blir därefter.

Nu är det ju inte gubbarna som syns ute som är ansvariga, utan det sitter en ansvarig på annan ort som håller i utgifterna.
Eftersom allt är vinstdrivet så gäller det att hålla igen utgifterna!
Här kan man tycka att det borde vara lön efter resultat, dvs görs jobbet bra så utgår en skälig betalning.
Men är det så?

Många vägar är idag usla, en del är nylagda och riktigt bra.
Drömmen borde väl vara att de som jobbar med vägar får den utrustning som behövs, så att det kan utföra ett riktigt bra jobb? Det är mer givande också om man vet att resultatet blir bra.

Det finns ställen där vägen är så hoppig och gropig så även om man kör i 30 så är det för fort! På en 70-sträcka!
Det positiva är i och för sig att hastigheten hålls ner rejält. Det kanske är så Trafikverket löser kostnaden för dåliga vägar?
Man sänker bara hastigheten så är ju saken biff!
Och då får även miljöaktivisterna en anledning att applådera.