Cancer

Fler och fler drabbas och kompisar man känner dör, och lämnar släkt och bekanta utan att någon får svar på VARFÖR det blev så här.

Tack och lov kan mycket bromsas, eller tom. botas. En del kan inte botas alls. Bara lindras.

I mitt eget fall började det som yrsel. Vafan? Blodtrycket?

Åk till VC och sitt på akuten… timmarna går, men så plötsligt får man komma in. En AT-läkare frågar om symptomen och efter att ha tagit diverse prover är man då ”frisk” och får åka hem. Inget konstigt hittat, inga värden som visar något.

Så fortsätter det, dagarna går och yrseln återkommer.

Nytt besök på VC – men inget är fel. För säkerhets skull bör en sjukgymnast kolla läget.

Jaha, boka tid hos en sådan och vänta. Dagarna blir veckor…

SÅ är det dags, nytt besök – nu hos en sjukgymnast som säger att Kristallsjuka troligen orsakar allt elände. Efter diverse övningar är det bara att åka hem med ett träningsprogram.

Träna hemma och rulla huvudet enligt instruktion och det bör hjälpa. Men det gör det inte.

Nytt besök på Akuten, och ny AT-läkare. Vid beskrivningen av symptomen säger läkaren ”Vad intressant!”, och lägger huvudet på sned…

Förtroendeingivande?

Inget svar, inget råd, det är bäst att åka hem och återkomma om symptomen kommer tillbaka.

Jaha, veckorna går med yrsel då och då. Eftersom det inte ger något så åker inte undertecknad till akuten.

Så håller det på, yrseln kommer då och då och det blir värre med tiden. Yrseln gör att jag måste hålla mig i något (inte så praktiskt på kundbesök) och på kontoret åker jag som en flörtkula mellan väggarna i korridoren

Till slut ledsnar kollegorna och säger ”NU får du GÖRA något” så jag ringer akuten (igen) och får höra att ”jag tillhör ett annat vårddistrikt och måste tala med dem i första hand”. Praktiskt när jag jobbar 1 km från sjukhuset – men inte får åka dit.

Ironi i kvadrat. 

Nåväl, jag sätter mig i bilen och åker 6 mil till ”mitt” sjukhus. Där jag varit flera gånger tidigare i ärendet. Det känns ju väldigt tveksamt.

Nu träffar jag en läkare av den ”gamla” stammen. Han konstaterade efter ett par minuter att det krävs högre kunskaper och remitterar mig TILLBAKA till sjukhus nr 1. 

Återigen 6 mil i bil, och in på sjukhuset där jag blir hänvisad till ett rum för att vänta på doktorn. Efter några ögonblick kommer två läkare in.
De frågar lite och hummar och går ut igen,

Så, efter ett par minuter kommer de tillbaka. ”De är så här, att du kommer bli inlagd på avdelning. NU!”

Va?

Jag kan inte bli inlagd.. bilen står ju här ute och jobbet….

”NU!” säger läkarna. Inom 10 minuter kom en transport och körde mig till en avdelning, där sedvanlig inskrivning mm följde.

Nu satt jag på min säng och fattade ingenting. Bra i och för sig om någon kan ta bort yrseln…

Så kommer det in ett antal i vita rockar (nä, inte som i Gökboet) och ser allvarliga ut.

”Du är inskriven för operation – om en vecka!”
Va?

Bäst att ringa hem och berätta….

SÅ följde ett antal dagar med en massa prover. Maten var superb så det gick ingen nöd på mig på något sätt. Men det var tråkigt.

Man misstänkte något i huvudet sa de…

Så kom dagen D. Operation. Förberedelser och specialdusch inför det hela.

Efter operationen (ett antal timmar på uppvak mm) så var jag tillbaka på salen. I sängen.

Efter någon dag fick jag sitta på sängkanten. Det kändes inte helt stabilt så jag fick en stå-rullator, eller ståbord kanske det heter.
Jag provade att ställa mig, med ett fast grepp om rullatorn. Aj vad svårt det var…

Efter några dagar kunde jag gå hjälpligt, konstigt att inte KUNNA gå… jag stapplade runt i korridoren med hjälp av rullatorn, med en droppställning fäst i armen, Måste sett ut som om jag var 100 år.

Så höll det på, lååångsamt blev jag starkare och kunde till slut gå runt UTAN hjälpmedel – men det tog några veckor.

Vad hände under tiden kan man fråga sig? 

Ja ett antal doktorer, kirurger mm förklarade för familjen och mig att man hade opererat bort en tumör i lillhjärnan, som INTE var trevlig. GLIOBLASTOM heter cancerformen och den är inte att leka med.

Nu är den klassad i fyra steg, 1-4. Ett är någorlunda ok, fyra är värst, elakast.

Vad var det här då?

Jo, det var en 4…

Ska det vara så ska det vara ordentligt!

Nu har det gått ett par år och det har blivit bättre. Diverse uppföljande röntgen och läkarkonsultationer visar (än så länge) inga förändringar, men en doktor sa att man diskuterat mig inom gruppen.

Va?

Jo, de var förvånade att jag fortfarande stod upp..

Hemma igen sökte jag på internet om GLIOBLASTOM och vad han kan ha menat.

DÄR, jag hittade det – vad står det…?

”GLIOBLASTOM är en elak cancerform, överlevnadschansen är mindre än 10%”.

Sensmoralen är – se inte lättvindigt på yrsel.